Glam Up Your Life

När jag var tolv så hade jag en relativt kort men väldigt intensiv period av totalt Spice Girls-dyrkande. Jag var i London den sommaren och jag samlade på mig kilovis med spicegilskort och till hösten hade jag på mig en klänning med den engelska flaggan på...precis som Geri! Så här i efterhand kan man skratta åt det, men det var inte konstigt att så många tjejer världen över blev så förtjusta i det brokiga bandet. Spice Girls var fem vitt skilda tjejer med olika kläder och olika attityd, de förespråkade tuggummifeminism och sjöng catchiga sånger och raidade fester i sina videos. Vistt fanns det en del sexanspelningar, framförallt från Geris håll, och sången "2 becomes 1" var ju alltid lite busig att lyssna på. Men annars var det hela ganska oskyldigt, vem minns inte textrader som: "If you wannebe my lover you gotta get with my friends", "Mama I love you" och "Stop right now , thank you very much, I need somebody with a human touch". Jag och fyra kompisar gjorde stor succé flera gånger med danser framförda som dem...jag var Scary Spice...en blond sådan med rak page, men jag hade en grym neongrön tröja på mig. (Kolla på filmen och ta en trip down memory lane)

Tolvåringarna idag har lite annorlunda ideal. Som t.ex. Pussycat Dolls. Jag har nog nämnt detta förut men enligt mig är detta band det värsta som hänt musikvärlden. Bara det äckliga bandnamnet får mig att vilja skrubba hela kroppen med stålull. Jag känner mig som en moralkärring och superpryd, men jag har stora problem med detta påstådda girlpowerband. Jag är inte alls pryd egentligen vill jag passa på att påpeka, jag har Dita von Teese's bok på en hedersplats i bokhyllan men hon riktar sig INTE till barn, vilket de små Kissemissdockorna gör, även om de förmodligen skulle neka det. Jag känner i alla fall inte en vettig vuxen människa som lyssnar på deras skvalpop, men jag har hört en hel del barn på stan nynna på den.  Vad i hela friden är det för förebilder...ett gäng åmande totalt ointressant tjejer utan personlighet iklädda skinnbikinis som juckandes på en bil sjunger att de minsann ville ha groupies när de var små (först trodde jag att de sjöng boobies, men jag vet inte om groupies är så mycket bättre)....eller att de inte bryr sig om att killarna tittar på deras *beep*...eller att killarna nog önskar att deras flickvänner var lika heta som dem (betyder det att om man inte fyller läppar och bröst med plast och klär sig i chockrosa stringtrosor så är man en dålig flickvän?). Vistt är det trallvänligt och kaxigt, men jag fattar inte vad som fick dem att göra ett sånt här band...och hur lite värdighet har man om man går med i ett...kunde de inte hålla sig till de sunkiga strippklubbarna i Vegas så att resten av världen slapp se dem.

Suck...jag är så trött...trött trött trött trött...på all bantningshysteri, på bantarbråket mellan Gynning och Bella, på alla på jobbet som skakar pulver, på alla normer vi skall pressas in i, på alla tidningar som ständigt måste ha anorexiatips i vartenda nummer. Jag bara känner att varenda cell i min kropp skriker och vill göra någonting åt den här osunda ätstörningsepedimin som sprider sig som en löpeld genom landet...ja genom världen faktiskt.

Jag hade lite tråkigt i min ensamhet förut och gick in på tv3 play för att se om det fanns nåt skräpigt att titta på. Jag valde "Vi äter ihjäl oss" (passande lunch-tv, nicht wahr?) och hamnade rätt in i just bantningshysterin. Där satt en söt tjej som testat varenda piller och pulver på marknaden, en tjej från Alingsås som blivit allvarligt sjuk av nåt medel som nån girig gubbe blir rik på för att sedan försvinna från jordens yta. Vad är det som gör att så många av oss känner sig så missnöjda med våra kroppar att vi fördummar oss själva och går på löften om snabb viktnedgång...trots att vi innerst inne VET att det inte finns en chans i helvetet att man rasar 20 kilo med sockerpiller. Varfös köper vi Äppelcidervinäger i kapslar för hundratals kronor fast än att vi VET att det finns literflaskor på Ica för en tia...och att det troligtvis är samma sak.

Jag kan inte svara på dessa frågor för jag har vart där själv. När jag gick i högstadiet gick jag och två kompisar till affären på torget och köpte apelsiner och åt till lunch. En apelsin var...och sedan hade vi dåligt samvete för att vi tryckt i oss 70 kalorier. En av oss tvångstuggade varje tugga tjugo gånger och tyckte att det var normalt att dela varje ärta i fyra delar, en annan slutade helt sonika äta och jag hetsåt i perioder. Trots detta är vi tre helt friska idag...och det blev aldrig några stora konsekvenser i högstadiet heller...vi bara viktnojade som alla andra tjejer i klassen. Men man kan ändå fråga sig vad beteendet kom ifrån...hur fick vi för oss att börja räkna kalorier, varifrån kom influenserna? Helt ärligt har jag ingen aning, det var som en trend...en farlig sådan.

Några år senare upptäcker jag Nutrilett på en hylla i en matbutik. Vad lätt det såg ut...ät choklad några gånger om dagen och gå ner i vikt. Visst gick jag ner i vikt också, men ett halvår senare gick jag upp samma igen och nästa gång jag testade så hände ingenting...och jag har en känsla av att jag aldrig kommer att kunna gå ner de där kilona igen, de sitter som betong tack vare att jag var dum nog att fucka upp min ämnesomsättning.

Summan av kardemumman är...so what!? So what om jag inte ser ut som en modell i kroppen, jag har stora bröst, smal midja och en rumpa i J-Lo-klassen. Och en av mina vänner som är så missnöjd med sin vikt har en fantastisk kropp...liksom strömlinjeformad...elegant. En annan jag känner har ben som skulle få Tina Turner att gå i pension,..en tredje har en sån där ultrakvinnlig kropp med all vikt perfekt fördelad över kurvorna. Jag skulle kunna hålla på så här hur länge som helst! Alla jag känner har olika kroppar och alla är fantastiskt vackra på så sitt sätt och har hittat en stil som passar både sin personlighet och sina kroppar. Varför....VARFÖR...har vi så svårt att acceptera att vi ser olika ut!?

Mitt tips är att se sig själv i spegeln och försök, även om det är svårt för en nedbruten och tvättad hjärna, att älska det du ser. Det är bara du som ser ut så, ingen annan och det gör dig unik. Och visst är det mycket roligare att vara unik än att vara en tvångsbantande Paris Hilton. I samma ögonblick du börjar älska dig själv (även om vägen dit kan vara lång) så kommer du också attt slta straffa din kropp med späkning och hetsätning...då kommer din kropp så småningom haman på sin trivselvikt, upp några kilo eller ner några kilo...för vissa är det 50 kilo och för andra 80...och det är faktiskt skit samma vad det står på vågen för det du precis har gjort är den största tjänsten en människa kan göra sig själv.

När jag hade köpt kappan nedan så såg jag den här söta saken hänga på en ställning alldeles själv. En enda kvar - i min storlek! Ordinarepris: 498 kr, fyndpris: 124 kr! Jag älskar den!

För att fira mina fina kläder gick jag till frisörcenter och klippte femtiotalslugg, alldeles spontan, och äntligen har jag någonting på huvet som kan kallas frisyr!

Jag skulle ju inte shpoppa mer nu ju! Men vad skall man göra när HM har halva reapriset och den där bedårande kappan för 1298 kr plötsligt är nedsatt till 340 (!!!) kr? Här är den i alla fall och jag är såååå lycklig.

Jag lyckades göra några fynd idag i alla fall. Myrorna och Emmaus var utplockat som vanligt, men Charleston är verkligen en underbar affär. Jag provade hur många femtio- och sextiotalsklänningar som helst, inga satt perfekt dock, men jag lyckades komma över en svart lite utsvängd kjol från femtiotalet för 175 kr, samt nedanstående.

Marinblå basker: Myrorna 75 kr
Blå t-shirt med rosett: Lindex 49:50 kr (höstrean)
Rutig kjol: Charleston 175 kr
Grönt bälte: HM 49:50 kr
Beige skor: Din Sko 49 kr

Är jag grym på att fynda or what?