Till min födelsedag fick jag bland annat filmen Hairspray som jag och pojkvännen tittade på häromkvällen. Det är något otroligt befriande med filmer som liksom bara flyter på i ett glädjerus i två timmar. De flest filmer skall ha en svacka i mitten när man skall bli orolig och så skall allt bara skita sig utav bara hel-ete för att sedan lösas i sista sekund (eller fortsätta gå åt hel-ete beroende på gengre). Hairspray susande på i en disig hårspraysdimma av glädje dans och sång. De små tussiga moln som ibland hotade att förmörka den regnbågsfärgade musikalhimlen blev just aldrig mer än små fjädriga bomullstussar som lika snabbt som de dök upp försvann igen.
Den runda energibomben till huvudperson är aldrig orolig över sin kroppsvikt eller hur det skall gå för att hon umgås med "fel" personer utan ser hela tiden möjligheter. Hennes halvdumma men söta kompis trotsar sin mor och blir kär i en färgad kille och konsekvenserna är minimala. Den stora gospelmorsan spelad av Quenn Latifah är bara så där underbart pondustung och genomcool som gospelmorsor kan vara och Michelle Pfifers elaka och sjukligt spinkiga karaktär utgör som sagt aldrig nåt större hot för "the good guys" lycka.
Det är helt enkelt fantastiskt skönt att se det här lyckopillret som dansar sig fram från början till slut. Allting behöver inte vara så tungt och meningsfullt hela tiden. Att se en historia om folk som hela tiden ser möjligheter och faktiskt får sina drömmar att gå i uppfyllelse på löpande band kan ge en positiv känsla som rotar sig någonstans långt bak i hjärnan och sedan kan förgylla med små tillbakablickar i flera månader.
Hairspray är som hubbabubba....sätter sig som lim, det är lite skämmigt att man gillar det men det får dig på gott humör och ger en långvarig söt smak.
Kommentarer